Från grönsak till cyklist på 3 timmar

Lise.. det är dags att vakna… här är dina tabletter.." hörde jag en röst som sa kl 0600 igår morse. Jag öppnade ögonen, tittade på mitt nattduksbord där det stod en liten plastmugg märkt "Lise 14:4". "Här är lite vatten… vi har beställt transport som kommer och hämtar dig klockan 0815". Kroppen kändes tung men jag reste mig upp lite från sängen och svalde mina 4 tabletter. Jag var så trött på allt intag av tabletter och tyckte då att sprutan med morfin var bättre. Jag la mig ned i sängen igen, tittade runt i rummet på dem andra 3 kvinnorna som delade rum med mig. Mitt emot låg Lisa, nästan 80 år. Hon tittade på mig med sitt leende och vinkade mot mig. Vi "hälsade" alltid på varandra på morgonen. En hand i luften som vinkade precis som Drottning Silvia gör när hon vinkar till det svenska folket.

En sjuksköterska kom in och hämtade Marit och körde ut henne i sin säng. På hennes nattlampa hängde det en stor gul skylt med texten "SVÄLT". Hon var fastande och skulle opereras. Dem körde ut henne och jag hann önska henne lycka till. Hon var så glad. Hon påminde mig mycket om min mamma, lång, slank, glad, långt hår och vacker. Hon hade ett lugn över sig. Samtidigt som hon var lugn gav hon hela rummet en dos av trygghet. Hon kom först måndag eftermiddag till rum 14. Jag och Lisa och hade bott där själv sedan lördag men var bara glada över att få 2 nya "roomies". Den andra kvinnan som låg bredvid mig hämtades straxt efter att dem hade kört ut Marit. Hon skulle också opereras. Jag och Lisa låg kvar. Lisa stönade lite medan hon försökte sätta sig upp i sängen. Hon tittade på mig och sa "undrar om jag skall äta min frukost i allrummet idag eller om jag skall äta här och sedan min middag där ute?" Jag tittade på Lisa och sa "jag tycker du skall äta där ute, det är socialt och du mådde så bra av att vara där igår". Lisa tittade på mig med ett leende och sa "ja, det var verkligen trevligt med lite sällskap igår så jag äter nog där ute idag.."

Efter 45 minuter reste jag mig upp från sängen och gick långsamt in i duschen. Jag tänkte på bara en sak när jag stod där inne under varmt rinnande vatten "snart skall jag få träffa min kille, snart skall jag få kyssa honom och känna hans armar hålla om mig, snart kommer jag känna mig trygg".

Jag visste inte hur dagen skulle sluta, om jag skall akutopereras på Sahlgrenska eller om jag skulle vara kvar på Mölndals sjukhus. Jag visste liksom inte nåt. Varje dag var som en "överraskning" på många sätt. Tjatade jag för mycket fick jag bara en morfin spruta i magen och somnade. Det var liksom ett sätt att fördriva tiden på … sova.

Jag låg ofta i sängen, tittade ut genom fönstret och tänkte tillbaka på mitt liv och hur det såg ut bara några månader tidigare. Hur jag sprang från gym till gym, tränade och tränade. Hur orkade jag? Jag hade inte ens orkat gå 15 minuter om jag fick 3000 kronor för det nu. Vad var det som drev mig till denna besatthet av träning? Hur kunde jag hitta tillbaka och gick det att hitta tillbaka? Även om jag skulle hitta tillbaka, ville då min kropp orka med och klara av det? Så många läkare som hade sagt i så många månader att jag får sluta, ta det lugnt, operera ryggen och börja först träna till hösten.. Det var kört. Jag kände jag lika gärna kunde säga upp mig från Sats. Det var ju PINSAMT att ligga där, hög på morfin, orka gå runt avdelningen ett varv och sedan säga att jag är "instruktör"! Vem fan skulle tro mig? Jag som brukade ha tvättbräda. Jag som alltid fick komplimang över min vältränade mage. Nu var det ingen som sa något om den. Nu kändes den bara fläskig och äcklig! Vad hade jag att återgå till? Var det inte lika bra att bara ligga där och sova bort livet i en underbar rus? Så fort jag fick min spruta i magen var allting bra! Livet bara "gled förbi" och jag sov igenom allt. Det var "smärtfritt" på många sätt. Jag hade inga förpliktelser och ingen smärta – bara en drog i kroppen.

Klockan närmade sig 07.35 och jag hade duschat, klätt på mig och var på väg ned från avdelning 230 för att träffa min kille, Henrik. Det var ju inte lätt att hitta dit så jag hade bestämt mig för att möta honom utanför akutmottagningen. Jag gick ut och där sto han.. lång och lika snygg. Det kändes plötsligt så "udda". Vi var ju vana vid att träffas på andra sätt. Inte på sjukhus. Jag ville inte vara en "patient" han var tillsammans med men glada energiska Lise som jag brukade vara. Vi höll om varandra länge innan vi gick upp till avd 230. När vi kom up satte vi oss och väntade på transporten som skulle ta oss till en man som ÄNTLIGEN skulle ge mig svar på alla mina frågor. Under mina 5 dagar på sjukhuset hade jag inte fått träffat någon läkare. Ingen hade "tid" och jag började undra om det verkligen existerade någon läkare på sjukhuset. NU kl 0900 skulle jag äntligen få träffa en ÅKE! Jag var exalterad, nervös men också så trygg för att min bättre halvdel var med mig som stöd. Henrik höll i mig, talade om att han älskade mig och kysste mig.

Transporten kom och vi var på väg mot Spine Center. Åke, min läkare visade sig vara en otroligt kraftfull person. Han var "stabil" som Henrik brukar säga, lugn, trygg och otroligt kunnig. Han berättade vad som var "fel" på min rygg men var också lite förvånad över att andra läkare hade sagt att jag skulle akutopereras. "Visst tjänar jag mer på att operera dig men DU kommer inte vinna på det… och jag vill hellre att du skall bli bra än att jag skall tjäna pengar på dig" sa Åke medan han gick igenom bilderna från Magnetröntgen. Va? Skulle jag inte opereras? Var det inte "akut". Åkte tyckte det var fel att ge mig så mycket morfin för att det har bara gjort mig "hög" och sett till att jag inte kunnat eller orkat röra på mig. Åka bestämde sig för att påbörja en annan sorts behandling. Provocera musklerna och se vilken muskel som reagerar vid vilken typ av rörelse. "Visst kan det hela sluta med operation men det finns så mycket annat vi kan göra innan dess, så jag tror inte operation kommer vara lösningen i ditt fall" sa Åke

"Det finns ingen anledning för dig att vara inskriven på Mölndal Sjukhus" sa Åke innan vi gick därifrån. Jag var FRI, jag fick åka HEM, jag fick sova HEMMA! Inga ord kan beskriva lättnaden jag kände inom mig när han sa det.

Jag kom tillbaka till avdelning 230 som en ny människa. Personalen på avdelningen kommenterade min entusiasm. "Jag får åka hem, jag skall lämna er allihop, jag tycker om er, men jag tycker mera om mitt hem och mitt liv" sa jag med ett leende på läpparna till några sjuksköterskor som tog emot mig på avdelningen.

Jag var utskriven kl 14.00 och var hemma 30 minuter senare. När jag kom hem la jag mig på soffan.. slut och trött efter allt som hänt. Jag bestämde mig för att "reflektera" som Henrik lärt mig göra, över allt som hade hänt. Jag hade känt mig som en "grönsak" i 5 dagar. Detta var inte likt mig. Jag var trött och ville sova, men varför sova när jag redan hade sovit bort 5 dagar? Vad kunde jag göra för att "hitta tillbaka"? När skulle jag ta tag i mitt nya liv?

Jag brukar skriva och säga att man skall leva i nuet så jag bestämde mig för att börja NU, "i nuet" och gick in i sovrummet och packade ihop träningsväskan. Det tog lite emot men jag visste att träning ger energi och nu var det bara upp till bevis. Min sjukgymnast skulle väl avråda mig från vad jag var på väg att göra men en sak hade jag kvar… min kroppskännedom. Jag kan kontrollera kroppen och vet bättre än någon annan när den känns som bäst. Får jag ont så stannar jag men jag skulle bevisa för MIG SJÄLV att jag inte längre var någon "grönsak" som levde på morfin. Jag skulle ta kontrollen själv, på egen risk och eget ansvar.

2 timmar senare satt jag på en spinning cykel och var med på ett spinning pass med Oskar. I 45 minuter cyklade jag i lugnt tempo men jag var DÄR. När jag kom in i salen var det medlemmar som kramade mig och till och med drog mig i håret. Dem hade saknat mig! Under själva klassen var det 3 kvinnor som vinkade till mig. Jag var levande och jag var där för min egen skull.

Nu skall jag med egen vilja och envishet bevisa för mig själv att jag inte behöver någon ryggoperation. Jag skall hitta tillbaka till Lise med Åkes hjälp och råd. Jag skall cykla för mig själv och för alla andra som ligger inne på avdelning 230, som sitter på min bagagehållare.

Livet på avdelning 230 känns långt borta, fast det var igår allt hände. Livets spänning… att från en dag till en annan ta nya steg och hitta ny inspriation.