Titta mig i ögonen

I måndags såg jag dokumentären om den fantastiska kvinnan Marina Abramovic. En konstnär som har gått till extrema inom olika typer av konst, allt från att nästan tortyrera sig själv till att sitta rakt upp och ned och se människor i ögonen. Hon är legendarisk men hon gjorde något som berörde mig så vansinnigt mycket.

Hon hade en 3 månaders lång utställning på MoMA (Museum of Modern Art i New York) som hette The Artist is Present. I korta drag handlade föreställningen om att sitta 6,5 tim /dag i 3 månader på en stol och se människor rakt in i ögonen. Tänk att sitta så många timmar (utan att lämna stolen), utan att prata eller göra andra gester med kroppen i så många dagar, timmar!! Det kom nästan 1 miljon människor till hennes utställning och vem som helst fick sitta på en stol framför henne (så länge man själv ville) och bara ha ögonkontakt.

Det var en hel del att förbereda och många var involverade i hennes utställningen. Man såg hur köerna växte utanför museet dagligen, människor vägrade gå hem, sov utanför för att sedan vara först i kö inför en ny "sittning". Det berättades att människor blev besatta och kära i henne. Det var något speciellt med hennes blick. Efter att en person hade suttit klart sänkte hon blicken för att sedan "rensa" och lyfta den mot nästa person.

Människor grät och  blev nästan paralyserade. Det var verkligen att leva i "the present state of mind".

Hur gör man och hur kommer det sig att man får den kontakten via ögon? En blick säger mycket och det fick man verkligen bevis på här..

Jag har själv blivit tränad i att hålla ögonkontakt med människor genom olika instruktörsutbildningar jag gått och detta har en gång varit min svagaste sida som instruktör. Jag är som (privat) person väldigt blyg och det sitter djupt, så djupt att jag har ibland nästan sett "rakt igenom" människor för att slippa fästa blicken. Genom flera års träning (och ja, jag menar FLERA ÅR) har jag själv utvecklat detta hos mig själv till att bli något av mina starkaste sidor.  Jag jobbar med det dagligen och ibland känns det mer naturligt än andra dagar men jag har iallafall utvecklats, vilket för mig är stort!

I tisdags på mitt Yogalates pass hade jag Marina i bakhuvudet. Jag ville få den kontakten med medlemmarna genom blicken och bestämde mig för att gå riktigt in för att fästa den, hålla den och se alla!

Det var så häftigt så jag kan fortfarande inte släppa det. Jag kände jag fick en helt annan kontakt och respons. Det var för mig en av mina bästa pass hittills på mina 20 år!

Vi är alla olika, men olikheter är välkomna. Vi har alla en historia att berätta så varför inte försöka lyssna mera med ögonen...

Har du inte sett denna dokumentären bör du göra det!

/Lise